Importerad finne

Jaha, då var det dags igen. Den delen av hjärnan som ansvarar för alfabetet sa upp sig på grund av oskäligt dålig lön, och därför blev författardelen oundvikligen arbetslös. Ingenting har i och för sig ändrat sedan dess, men nu måste det ventileras. Orsaken är idag. Tisdag. Januari. Väckning 09.20. Mörkt som i en jävla säck. Sömngång genom stan. Slask så in i helvete. Blöt ända upp till knäna. Inställd föreläsning.

Wait, what?

Exakt. Inställd föreläsning. För att verkligen betona djupet av detta episka misslyckande ska jag skriva det igen, på ren svenska; Jag har stigit upp totalt i onödan.

Morgonmänniskan i mig är världens otrevligaste person och nu blir han så bitter så det är svårt att få ner i ord. Att stiga upp tidigt i onödan är fullt jämförbart med att hyra Globen för sin bibelstudiegrupp bestående av en själv, katten och grannens dövstumma 9-åring.

Hade man tagit elva fotbollslag och tvingat dem att gräva den djupast möjliga grop som går att gräva för människohand, lagt mig där och sen fyllt på igen skulle största delen av Halmstad ändå ha hört den obscena ramsa som på bruten och hes svenska vrålades utanför den låsta föreläsningssalen N104 klockan 10.13 idag. Större delen av Halland måste ha hört fortsättningen på finska när det svenska vokabuläret inte kändes vulgärt nog.

Jag kan omöjligt se hur något ska kunna rädda den här dagen efter en sån inledning, så om jag inte ser något ljus i slutet av tunneln är det möjligt att jag inte står ut utan väljer att kravla över broräcket och hoppas att julmaten gjort mig tillräckligt tung för att falla genom isen i Nissan. Så då är det möjligt att min nyuppståndna författarkarriär blev kort.

Det skulle dock inte alls förvåna mig, dagen till ära, om jag bara slår mig blå och gul på isen och får gå hem med blåmärken. Och den eviga skammen att ha misslyckats att dränka mig. Och en fruktansvärt stark ovilja att någonsin vilja stiga upp tidigt igen.