Importerad finne

Om någon mot förmodan skulle ha lyckats missa det så har jag fyllt år. Ett steg närmare pensionen. Ett steg till så är jag där. Tar jag ett för stort steg så är det graven direkt. Så känns det iaf. Både min kropp och min hjärna förfaller mer och mer för varje dag nu. Jag ser ingenting längre. Jag får gissa om trafikljusen visar rött eller grönt. Hittills har jag inte blivit påkörd av en tillräckligt stor bil för att börja fråga om någon kan leda mig över gatan, men det är väl bara en tidsfråga. Dessutom går jag runt med beer goggles-effekten dygnet runt, varje dag. Det kan leda till oväntade och obekväma situationer när man inte kan skilja en attraktiv person från något som mest liknar en korsning mellan figurerna i Skrot-Nisse och pizzan jag åt igår.

Det kroppsliga förfallet är, om möjligt, ännu värre. Jag har utvecklat en riktig partyblåsa som måste tömmas 4 gånger för varje kopp kaffe jag dricker. Och gissa om det är svårt att pricka rätt när man knappt ser toaletten. Att sitta ner är inget alternativ heller, eftersom min gubbrygg inte tillåter mig att stiga upp sen. Om det ska vara värt att placera röven någonstans ska det vara på en plats där jag kan tänka mig att sitta tills någon kommer förbi och kan hjälpa mig upp. Vilket inte händer så ofta på min toalett. Ytterligare ett störningsmoment är att jag får träningsvärk av att vända mig för häftigt i sängen eller lyfter mer än ett halvfullt glas, och känner hur jag jobbar på diskbråcket varje gång jag ska krångla på mig strumporna.

Som om det inte räckte med att livet snart är över så har jag drabbats av ekonomisk kris också. Jag har varken råd med glasögon eller hemhjälp. Jag har inte ens råd med mat. Jag är så fattig att jag försöker utveckla förmågan att leva på fotosyntes. Hittills har jag haft måttlig framgång. Kanske det krävs koldioxid och vatten i större mängder än jag får på vägen till skolan när jag blir nerstänkt av bilar och andas in avgaser? Jag återkommer med resultat. Under tiden ska ni inte ta illa upp om jag ställer mig tre centimeter från er och kisar.
Jag försöker bara avgöra om ni är tillräckligt snygga för att hjälpa mig över gatan utan att jag behöver skämmas.

Jaha, då var det dags igen. Den delen av hjärnan som ansvarar för alfabetet sa upp sig på grund av oskäligt dålig lön, och därför blev författardelen oundvikligen arbetslös. Ingenting har i och för sig ändrat sedan dess, men nu måste det ventileras. Orsaken är idag. Tisdag. Januari. Väckning 09.20. Mörkt som i en jävla säck. Sömngång genom stan. Slask så in i helvete. Blöt ända upp till knäna. Inställd föreläsning.

Wait, what?

Exakt. Inställd föreläsning. För att verkligen betona djupet av detta episka misslyckande ska jag skriva det igen, på ren svenska; Jag har stigit upp totalt i onödan.

Morgonmänniskan i mig är världens otrevligaste person och nu blir han så bitter så det är svårt att få ner i ord. Att stiga upp tidigt i onödan är fullt jämförbart med att hyra Globen för sin bibelstudiegrupp bestående av en själv, katten och grannens dövstumma 9-åring.

Hade man tagit elva fotbollslag och tvingat dem att gräva den djupast möjliga grop som går att gräva för människohand, lagt mig där och sen fyllt på igen skulle största delen av Halmstad ändå ha hört den obscena ramsa som på bruten och hes svenska vrålades utanför den låsta föreläsningssalen N104 klockan 10.13 idag. Större delen av Halland måste ha hört fortsättningen på finska när det svenska vokabuläret inte kändes vulgärt nog.

Jag kan omöjligt se hur något ska kunna rädda den här dagen efter en sån inledning, så om jag inte ser något ljus i slutet av tunneln är det möjligt att jag inte står ut utan väljer att kravla över broräcket och hoppas att julmaten gjort mig tillräckligt tung för att falla genom isen i Nissan. Så då är det möjligt att min nyuppståndna författarkarriär blev kort.

Det skulle dock inte alls förvåna mig, dagen till ära, om jag bara slår mig blå och gul på isen och får gå hem med blåmärken. Och den eviga skammen att ha misslyckats att dränka mig. Och en fruktansvärt stark ovilja att någonsin vilja stiga upp tidigt igen.

09.30: Grottmänniskan vaknar ur en oerhört djup sömn och förstår inte vad som händer. Det tar ett tiotal sekunder innan grottmänniskan inser att det är den skrålande lilla dosan på bordet bredvid som väckt honom med sitt oväsen. Grottmänniskan lyckas få saken att sluta låta och undrar vad fan det är frågan om egentligen.

09.35: Grottmänniskan inser att det är dags att stiga upp. Han släpar sig till toaletten och kommer tillbaka med fyra liter mindre vätska i kroppen. Grottmänniskan svär över hur kallt golvet är och slår på kaffekokaren.

09.39: Grottmänniskan inser att kaffekokaren troligen sköter sig själv utan att han står och stirrar på den och påbörjar projektet att hitta klädesplagg som inte luktar så illa att det sticker i ögonen. Han hittar några plagg som är tillräckligt nära rena för att användas i skolan, och försöker lägga på minnet att inte sitta nära någon idag.

10.00: Grottmänniskan svär och pumpar luft i cykelhelvetet och ger sig ut i vindtunneln som myndigheterna döpt till Laholmsvägen. Halvvägs i uppförsbacken inser han att kläderna inte längre platsar i kategorin "nästan användbara". Grottmänniskan svär hela uppförsbacken.

10.15: Grottmänniskan hittar efter lite chansning rätt föreläsningssal. Grottmänniskan inser att föreläsningen började för femton minuter sedan. Han kämpar för att hitta på en fräck replik när han travar in och tjugo par ögon stirrar på honom. Han lyckas inte. Han håller käften och sätter sig längst ut i ett hörn och surar.

11.15: Grottmänniskan förväntas hålla föredrag, men kan för allt i världen inte koncentrera sig på uppgiften utan börjar dagdrömma om bröst och kaffe och tappar totalt tråden. Grottmänniskan förbannar sina hormoner och känner hur koffeinomloppet är alldeles för uttunnat med blod. Han försöker med måttlig framgång skämta bort att han inte har en aning om vad han pratar om och sätter sig sedan och svär för sig själv. Och fortsätter dagdrömma.

14.00: Grottmänniskan får sin första kopp kaffe för dagen och går 10.000 år framåt i utvecklingen. Han är inte längre grottmänniskan. Han är den moderna mannen. Han blir smart, snygg, intelligent, social och charmig. Han får också dålig andedräkt av kaffet.

14.15: Den moderna mannen ägnar sig åt ett av livets glädjeämnen, biokemi. Efter en termos kaffe är han oövervinnerlig och törstar efter kunskap. Han kastar sig över uppgifterna och känner sig som ett med vetenskapen.

16.00: Koffeinkicken tar slut. Den moderna mannen tynar bort och grottmänniskan återuppstår. Grottmänniskan är sur, grinig och har ont i nacken. Han är så pissnödig att det känns som om han ska föda barn genom urinvägarna och förstår inget av dom jävla hieroglyferna som han krafsat ner på pappret. Biokemi är djävulens påfund. Stolen är obekväm. Det är mörkt ute.

19.00: Grottmänniskan cyklar svärande hem genom vindtunneln. Han konstaterar att det  är helt otroligt hur det alltid kan vara motvind på den sträckan, oberoende vilken väg man cyklar. Halvvägs i uppförsbacken vill han bara lägga sig ner och gråta på trottoaren. Han svär och fortsätter cykla. Han möter en annan person på cykel som också har motvind. I motsatt riktning. Grottmänniskan inser att gudarna skämtar med honom och överväger att elda upp grannens postlåda som offer till väderguden.

19.30: Grottmänniskan kommer hem till grottan. Han vrider svetten ur kläderna, tar sikte på soffan och planterar sig. Grottmänniskan känner hur kroppen blir ett med soffan. Grottmänniskan dör. Hans sista tanke i livet är bröst. Och biokemi.

 

Som invandrare är det ju givet att jag ska förhålla mig kritiskt till det nya landet jag bor i. Jag förväntas begå småbrott regelbundet, vägra låta mig integreras i samhället och överlag bara ha en jävla attityd. Hittills har jag skött min roll som invandrare rätt dåligt, det närmaste jag har kommit är att sno grannarnas WLAN – tills dom krypterade det. Jag lovar att förbättra mig och åtminstone välta en papperskorg och svära på mitt eget språk så fort tillfälle ges.

När det gäller utseende smälter jag dock förvånansvärt bra in. Det börjar bli löjligt hur många gånger turister har kommit fram till mig på gatan och bett om instruktioner för att hitta i stan. Jag är troligen världens sämsta vägvisare, jag går inte ens till toaletten utan karta. Ibland är jag så morgontrött att det är mer tur än skicklighet att jag hittar till skolan. Så jag har slutat att ens försöka hjälpa dem. Oftast inser de också att jag inte är inföding när jag öppnar käften och producerar det horribla, knastrande ljud som uppstår när en finlandssvensk försöker dölja sin dialekt och låta rikssvensk.

Vilket för mig tillbaka till min roll som invandrare. Här är en kritisk lista med bra och dåliga saker med Sverige.

 

Bäst med Sverige just nu:

• Mjukost på tub. Jag förstår inte hur jag har kunnat leva 21 år utan det. Jag har tagit begreppet grisighet till nya höjder genom att trycka i mig smörjan direkt ur tuben när begäret blir större än orken att ta fram bröd. Hittills har jag bara jobbat mig igenom halva sortimentet på ICA, så jag får skynda mig för att hinna genom resten innan jag dör i hjärt- och kärlsjukdomar. Dödsorsak; samtliga artärer stockade med Kavlis baconost.

 

• TV-reklamerna. Vilken fantastisk samling kreativa och störda individer det måste vara som får idéerna till dem. ComHem-katten toppar listan hittills, jag bryter ihop av skratt varje gång jag ser den. Andraplatsen går till Oreos med sin härligt äckliga slogan ”1. Vrid, 2. Slicka, 3. Doppa”.  Tack snälla Oreos för sexualundervisningen. Det som gör det extra intressant är att reklamen riktar sig till ”hela familjen”. Hmm.

 

Sämst med Sverige just nu.

• Personnummer. Alla som har testat vet att hur obeskrivligt jävla jobbigt det är att vara invandrare utan svenskt personnummer i Sverige. Man är en icke-existerande individ utan några som helst rättigheter. Kan jag få beställa kurslitteratur på nätet? Nej, du saknar personnummer. Kan jag få en internetanslutning? Nej, du saknar personnummer. Kan jag få ett telefonabonnemang? Nej, du saknar personnummer. Kan jag få ansöka om ett bibliotekskort eller ens ett jävla ICA-kort? Nej, du saknar personnummer. Och så vidare i all oändlighet. Stort tack till Skatteverket för att ni var så effektiva och ordnade det på en och en halv månad, jag klarade mig utmärkt under tiden. Det är ju inte så att någon av ovan nämnda saker är något som påverkar livskvaliteten – eller blodtrycket för den delen. Anger management, 7,5HP borde vara obligatoriskt för alla utländska studenter.

 

• Alkoholpriserna. De är löjliga! Hur har folk råd att dricka i det här landet? För första gången måste jag utdela pluspoäng till kära, alkoholiserade moderlandet Finland där man åtminstone har råd att supa sig medvetslös några gånger i veckan utan att sedan vara tvungen att leva på kranvatten och solsken. Det här innebär alkoholrehabilitering enbart på grund av ekonomiska skäl. Deprimerande. Å andra sidan slipper jag att chocka folk med min alkoholkonsumtion om jag dricker mer sällan. Snacka om kulturskillnad länderna emellan. Man får ju vara rädd för att bli tvångsintagen på avgiftning om man ens står och läser prislapparna på starksprit på Systemet. Jag kan se rubrikerna i Aftonbladet framför mig; ”Man med utländsk bakgrund gick bersärkagång på krog. Chockat vittne berättar att han drack ren sprit. Troligen saknade han personnummer också.”

Jag är tragisk. Av flera orsaker.

Jag har inget internet hemma. Efter koffein är internet mitt största beroende. Abstinensen har slagit till och jag blir kallsvettig och orolig. Rummet krymper och väggarna kommer allt närmare. Nej, nu ljög jag. Det är fysiskt omöjligt för min lägenhet att krympa mer eftersom den redan är mikroskåpiskt liten. Jag har dragit upp fiskar som haft större mellanrum mellan ögonen än mellan väggarna i min lägenhet. Men kallsvettas gör jag, och eftersom lägenheten är så jävla liten är det bara en tidsfråga innan jag får ett anfall som gör att hela golvet blir översvämmat av svett.

Att jag sedan totalt saknar möbler i lägenheten gör ju inte saken bättre. Jag är stolt ägare till något som ska föreställa en uppblåsbar luftmadrass, men mest liknar en stor, halvslak vattenballong. Den är inte ens min, den har jag givetvis lånat. Egentligen är den rätt onödig eftersom den läcker och efter ett tag har samma komfort som att ligga på golvet. Ibland måste jag dubbelkolla så att den faktiskt fortfarande är kvar. Att sova på den är dessutom ett projekt i sig. Att svänga sig i sömnen är bara att glömma på grund av lägenhetens storlek. Jag slår i väggarna på båda sidorna hur jag än gör. Dock tror jag att den kan rädda mig när en allvarlig svett- och ångestattack inträffar eftersom jag då borde kunna flyta runt på den och slippa drunkna i mitt självproducerade svetthav.

Abstinensen har drivit mig att sitta och snylta på skolans internet så mycket jag kan. Steget härifrån till att bli en riktig zigenare och snatta livsmedel och gömma i underkläderna är pinsamt litet.

Nu kommer ett svettanfall. Var fan är luftmadrassen?

Maskineriet som driver tankeverksamheten är slitet och trögt nu. Efter tio dagars nollning har både den kreativa och komiska avdelningen tagit höstledigt, och kontoret för social kompetens är efter att alkoholen fungerat som vikarie under tio dagar nu totalt förstört. Samtlig personal på avdelningen DDS (dansa, drick och sjung) är efter hård ansträngning nu utbränd och inlagd på sluten vård på obestämd tid.

Trots ovan nämnda brister är behovet att producera ordbajseri fortfarande förvånansvärt stort. Tyvärr lämnar resultatet en del att önska. Synd att ingen mentalt stabil statstjänsteman kan granska nivån på bloggen. Det är frågan om det inte borde vara straffbart att ge sig på tangentbordet när ens mentala prestationsförmåga är pinsamt nära koma. Åtminstone borde det införas alkolås.

Service av hjärnkontoret skulle vara på sin plats. Jag har dock en känsla av att det inte räcker. Kanske totalt ersättning krävs. Dags att skriva upp sig på hjärn- och levertransplantationslistan och vänja sig vid tanken av tvångsmedicinering resten av livet.

Ja, och så var det ju skolstart imorgon också. Hur gör man då?

Dagarna flyter ihop. Jag har totalt tappat uppfattningen om tid och datum. Veckodagar är troligen påhittat av personer som av någon anledning inte kan dricka alkohol varje dag. Därför anser jag mig inte styrd av dem. Ibland har jag dock mina ljusa stunder och kan på ett ungefär avgöra om det är morgon eller kväll, med uppskattningsvis 50 procents felmarginal.

Jag deltar alltså i nollningen på högskolan.

Jag har redan tidigare accepterat att min mentala ålder är ungefär 6 år. Detta är en utmärkt chans att skita i de sociala spelreglerna och leva ut det. Jag blir tydligen fantastiskt uppspelt av ramsor, sånger, grupplekar, fusktävlingar och ful dans. På vilken annan plats som helst hade man troligen låst in mig och gett mig Ralph Laurens nyaste tvångströja med fabriksslitage, men inte på högskolan. Det är ju fantastiskt vilket dårhus det är - och jag älskar det. Jag kan inte avgöra om det är härligt eller bara fruktansvärt jävla tragiskt att det finns så många andra personer med samma milda förståndshandikapp som jag. Det får behandlas i ett senare skede, just nu känns det bara positivt.

Jag hoppas det finns kurser i mental rehabilitering som förbereder studenterna för livet utanför psyksjukhuset, ursäkta högskolan, efter utbildningens slut. I alla fall någon anpassningsfas. Annars är det fan kört för mig. Ifall det är fallet så tar jag gärna emot besök på den slutna avdelningen om 3 år. Ta gärna med något långt och skarpt, det lär klia under tvångströjan.

Sammanfattning torsdag.

Spontan roadtrip till Stockholm. 550km en väg. Givetvis ösregn hela vägen. Som färdkost förvånansvärt ätbar kyckling tilredd i halvsovande tillstånd omänskligt tidigt på morgonen. Missbruk av energidryck och kaffe vilket resulterar i dödsångest när det inte går att stanna för pisspaus. Komiska ortnamn hela vägen (bl.a. Knäred och Bröda??). Ofrivillig deformering av röven tack vare Skodas fantastiskt obekväma säten, rentav på gränsen till att man ska överväga stjärtamputation. Falsksång i falsett och svettlukt i bilen. Misslyckad förortsorientering som visade sig vara en oväntad genväg. Varmt som en brinnande pizzaugn en julieftermiddag i helvetet. Mera energidryck och kaffe. Mera svett. Och sen hem igen i brist på vettig sysselsättning. Vilket tragiskt jävla antiklimax.

Fortfarande kvar på schemat idag:

Handla mat. Massera liv i den fortfarande bortdomnade och känslolösa köttklumpen på kroppens baksida som en gång kändes som en rumpa. Äta den handlade maten. Totaldäcka på min underbara 50mm tjocka madrass som påminner mer om ett tjockt lager damm på golvet än en säng.

Det kommer nog att ta ett tag att vänja sig vid den här jävla u-landsvalutan. Hjärtattacken var inte långt borta när kassakärringen krävde mig på 50kr för kaffe och pepsi. Inte förrän jag hade hunnit börja formulera en rejäl ramsa insåg jag att det inte var frågan om euro. Men det är ju löjligt. Kaffe och bulle, tre miljoner tack.

För övrigt känns bagagebanden på Arlanda fruktansvärt långsamma när 8 koppar kaffe börjar påminna mig om att urinblåsan inte är en evig och bottenlös förvaringsplats. Givetvis kostar toalettfanskapet också och jag har självklart inte några u-landsmynt.

Nu ska jag härma dialekter och smälta in i mängden. Handla på Ica tror jag blir en bra början, kan det bli mer svenskt än så?

Iakttagelser på Helsingfors flygplats en tisdagmorgon:

Ett par saker slog mig precis.

1. Jag flyttar över 1100km imorgon.
2. Mina kvinnliga hormoner har tagit makten och nu är exakt hela jävla rummet täckt av kläder som jag absolut anser mig behöva ta med.
3. Jag tycks vara en väldigt optimistisk person som intalar mig att ovan nämnda berg av tyger ska rymmas i min mikroskåpiska resväska. Det är iofs en utmärkt ursäkt att köpa nya kläder på plats sedan.
4. Med tanke på #4 så regerar mina kvinnliga hormoner uppenbarligen fortfarande...

Sen finns det ju också andra småsaker, som att jag t.ex. inte har någon lägenhet än. Det löser sig. Alldeles för lite livin' on the edge nuförtiden, lite måste man väl få chansa.

Tveka inte att skadeglatt påminna mig om vad jag skrivit här om 3 månader när jag fortfarande är hemlös och lyxar till det med att sova under Aftonbladet istället för reklamblad i parken.