Importerad finne

Om någon mot förmodan skulle ha lyckats missa det så har jag fyllt år. Ett steg närmare pensionen. Ett steg till så är jag där. Tar jag ett för stort steg så är det graven direkt. Så känns det iaf. Både min kropp och min hjärna förfaller mer och mer för varje dag nu. Jag ser ingenting längre. Jag får gissa om trafikljusen visar rött eller grönt. Hittills har jag inte blivit påkörd av en tillräckligt stor bil för att börja fråga om någon kan leda mig över gatan, men det är väl bara en tidsfråga. Dessutom går jag runt med beer goggles-effekten dygnet runt, varje dag. Det kan leda till oväntade och obekväma situationer när man inte kan skilja en attraktiv person från något som mest liknar en korsning mellan figurerna i Skrot-Nisse och pizzan jag åt igår.

Det kroppsliga förfallet är, om möjligt, ännu värre. Jag har utvecklat en riktig partyblåsa som måste tömmas 4 gånger för varje kopp kaffe jag dricker. Och gissa om det är svårt att pricka rätt när man knappt ser toaletten. Att sitta ner är inget alternativ heller, eftersom min gubbrygg inte tillåter mig att stiga upp sen. Om det ska vara värt att placera röven någonstans ska det vara på en plats där jag kan tänka mig att sitta tills någon kommer förbi och kan hjälpa mig upp. Vilket inte händer så ofta på min toalett. Ytterligare ett störningsmoment är att jag får träningsvärk av att vända mig för häftigt i sängen eller lyfter mer än ett halvfullt glas, och känner hur jag jobbar på diskbråcket varje gång jag ska krångla på mig strumporna.

Som om det inte räckte med att livet snart är över så har jag drabbats av ekonomisk kris också. Jag har varken råd med glasögon eller hemhjälp. Jag har inte ens råd med mat. Jag är så fattig att jag försöker utveckla förmågan att leva på fotosyntes. Hittills har jag haft måttlig framgång. Kanske det krävs koldioxid och vatten i större mängder än jag får på vägen till skolan när jag blir nerstänkt av bilar och andas in avgaser? Jag återkommer med resultat. Under tiden ska ni inte ta illa upp om jag ställer mig tre centimeter från er och kisar.
Jag försöker bara avgöra om ni är tillräckligt snygga för att hjälpa mig över gatan utan att jag behöver skämmas.

Jaha, då var det dags igen. Den delen av hjärnan som ansvarar för alfabetet sa upp sig på grund av oskäligt dålig lön, och därför blev författardelen oundvikligen arbetslös. Ingenting har i och för sig ändrat sedan dess, men nu måste det ventileras. Orsaken är idag. Tisdag. Januari. Väckning 09.20. Mörkt som i en jävla säck. Sömngång genom stan. Slask så in i helvete. Blöt ända upp till knäna. Inställd föreläsning.

Wait, what?

Exakt. Inställd föreläsning. För att verkligen betona djupet av detta episka misslyckande ska jag skriva det igen, på ren svenska; Jag har stigit upp totalt i onödan.

Morgonmänniskan i mig är världens otrevligaste person och nu blir han så bitter så det är svårt att få ner i ord. Att stiga upp tidigt i onödan är fullt jämförbart med att hyra Globen för sin bibelstudiegrupp bestående av en själv, katten och grannens dövstumma 9-åring.

Hade man tagit elva fotbollslag och tvingat dem att gräva den djupast möjliga grop som går att gräva för människohand, lagt mig där och sen fyllt på igen skulle största delen av Halmstad ändå ha hört den obscena ramsa som på bruten och hes svenska vrålades utanför den låsta föreläsningssalen N104 klockan 10.13 idag. Större delen av Halland måste ha hört fortsättningen på finska när det svenska vokabuläret inte kändes vulgärt nog.

Jag kan omöjligt se hur något ska kunna rädda den här dagen efter en sån inledning, så om jag inte ser något ljus i slutet av tunneln är det möjligt att jag inte står ut utan väljer att kravla över broräcket och hoppas att julmaten gjort mig tillräckligt tung för att falla genom isen i Nissan. Så då är det möjligt att min nyuppståndna författarkarriär blev kort.

Det skulle dock inte alls förvåna mig, dagen till ära, om jag bara slår mig blå och gul på isen och får gå hem med blåmärken. Och den eviga skammen att ha misslyckats att dränka mig. Och en fruktansvärt stark ovilja att någonsin vilja stiga upp tidigt igen.