Importerad finne

Maskineriet som driver tankeverksamheten är slitet och trögt nu. Efter tio dagars nollning har både den kreativa och komiska avdelningen tagit höstledigt, och kontoret för social kompetens är efter att alkoholen fungerat som vikarie under tio dagar nu totalt förstört. Samtlig personal på avdelningen DDS (dansa, drick och sjung) är efter hård ansträngning nu utbränd och inlagd på sluten vård på obestämd tid.

Trots ovan nämnda brister är behovet att producera ordbajseri fortfarande förvånansvärt stort. Tyvärr lämnar resultatet en del att önska. Synd att ingen mentalt stabil statstjänsteman kan granska nivån på bloggen. Det är frågan om det inte borde vara straffbart att ge sig på tangentbordet när ens mentala prestationsförmåga är pinsamt nära koma. Åtminstone borde det införas alkolås.

Service av hjärnkontoret skulle vara på sin plats. Jag har dock en känsla av att det inte räcker. Kanske totalt ersättning krävs. Dags att skriva upp sig på hjärn- och levertransplantationslistan och vänja sig vid tanken av tvångsmedicinering resten av livet.

Ja, och så var det ju skolstart imorgon också. Hur gör man då?

Dagarna flyter ihop. Jag har totalt tappat uppfattningen om tid och datum. Veckodagar är troligen påhittat av personer som av någon anledning inte kan dricka alkohol varje dag. Därför anser jag mig inte styrd av dem. Ibland har jag dock mina ljusa stunder och kan på ett ungefär avgöra om det är morgon eller kväll, med uppskattningsvis 50 procents felmarginal.

Jag deltar alltså i nollningen på högskolan.

Jag har redan tidigare accepterat att min mentala ålder är ungefär 6 år. Detta är en utmärkt chans att skita i de sociala spelreglerna och leva ut det. Jag blir tydligen fantastiskt uppspelt av ramsor, sånger, grupplekar, fusktävlingar och ful dans. På vilken annan plats som helst hade man troligen låst in mig och gett mig Ralph Laurens nyaste tvångströja med fabriksslitage, men inte på högskolan. Det är ju fantastiskt vilket dårhus det är - och jag älskar det. Jag kan inte avgöra om det är härligt eller bara fruktansvärt jävla tragiskt att det finns så många andra personer med samma milda förståndshandikapp som jag. Det får behandlas i ett senare skede, just nu känns det bara positivt.

Jag hoppas det finns kurser i mental rehabilitering som förbereder studenterna för livet utanför psyksjukhuset, ursäkta högskolan, efter utbildningens slut. I alla fall någon anpassningsfas. Annars är det fan kört för mig. Ifall det är fallet så tar jag gärna emot besök på den slutna avdelningen om 3 år. Ta gärna med något långt och skarpt, det lär klia under tvångströjan.

Sammanfattning torsdag.

Spontan roadtrip till Stockholm. 550km en väg. Givetvis ösregn hela vägen. Som färdkost förvånansvärt ätbar kyckling tilredd i halvsovande tillstånd omänskligt tidigt på morgonen. Missbruk av energidryck och kaffe vilket resulterar i dödsångest när det inte går att stanna för pisspaus. Komiska ortnamn hela vägen (bl.a. Knäred och Bröda??). Ofrivillig deformering av röven tack vare Skodas fantastiskt obekväma säten, rentav på gränsen till att man ska överväga stjärtamputation. Falsksång i falsett och svettlukt i bilen. Misslyckad förortsorientering som visade sig vara en oväntad genväg. Varmt som en brinnande pizzaugn en julieftermiddag i helvetet. Mera energidryck och kaffe. Mera svett. Och sen hem igen i brist på vettig sysselsättning. Vilket tragiskt jävla antiklimax.

Fortfarande kvar på schemat idag:

Handla mat. Massera liv i den fortfarande bortdomnade och känslolösa köttklumpen på kroppens baksida som en gång kändes som en rumpa. Äta den handlade maten. Totaldäcka på min underbara 50mm tjocka madrass som påminner mer om ett tjockt lager damm på golvet än en säng.

Det kommer nog att ta ett tag att vänja sig vid den här jävla u-landsvalutan. Hjärtattacken var inte långt borta när kassakärringen krävde mig på 50kr för kaffe och pepsi. Inte förrän jag hade hunnit börja formulera en rejäl ramsa insåg jag att det inte var frågan om euro. Men det är ju löjligt. Kaffe och bulle, tre miljoner tack.

För övrigt känns bagagebanden på Arlanda fruktansvärt långsamma när 8 koppar kaffe börjar påminna mig om att urinblåsan inte är en evig och bottenlös förvaringsplats. Givetvis kostar toalettfanskapet också och jag har självklart inte några u-landsmynt.

Nu ska jag härma dialekter och smälta in i mängden. Handla på Ica tror jag blir en bra början, kan det bli mer svenskt än så?

Iakttagelser på Helsingfors flygplats en tisdagmorgon:

Ett par saker slog mig precis.

1. Jag flyttar över 1100km imorgon.
2. Mina kvinnliga hormoner har tagit makten och nu är exakt hela jävla rummet täckt av kläder som jag absolut anser mig behöva ta med.
3. Jag tycks vara en väldigt optimistisk person som intalar mig att ovan nämnda berg av tyger ska rymmas i min mikroskåpiska resväska. Det är iofs en utmärkt ursäkt att köpa nya kläder på plats sedan.
4. Med tanke på #4 så regerar mina kvinnliga hormoner uppenbarligen fortfarande...

Sen finns det ju också andra småsaker, som att jag t.ex. inte har någon lägenhet än. Det löser sig. Alldeles för lite livin' on the edge nuförtiden, lite måste man väl få chansa.

Tveka inte att skadeglatt påminna mig om vad jag skrivit här om 3 månader när jag fortfarande är hemlös och lyxar till det med att sova under Aftonbladet istället för reklamblad i parken.

Det här är det oundvikliga resultatet av min flytt.

Den här bloggen är tydligen det som uppstår när en milt förvirrad, lättretad och morgontrött Oscar deporteras från Finland efter 21 år i den finska ödemarken. Målet är att spionera på svenska statshemligheter och, när tillfälle ges, försöka hinna studera vid Halmstads högskola.

Syftet med bloggen är förutom att ventilera känslor och intryck att ha någon slags förbindelse till moderskeppet Finland. Dessutom är det en utmärkt plats att ägna sig åt sarkasm, melankoli och dålig humor utan att det går ut över mina sociala relationer. Alla känsliga läsare är härmed varnade.