Importerad finne

Om någon mot förmodan skulle ha lyckats missa det så har jag fyllt år. Ett steg närmare pensionen. Ett steg till så är jag där. Tar jag ett för stort steg så är det graven direkt. Så känns det iaf. Både min kropp och min hjärna förfaller mer och mer för varje dag nu. Jag ser ingenting längre. Jag får gissa om trafikljusen visar rött eller grönt. Hittills har jag inte blivit påkörd av en tillräckligt stor bil för att börja fråga om någon kan leda mig över gatan, men det är väl bara en tidsfråga. Dessutom går jag runt med beer goggles-effekten dygnet runt, varje dag. Det kan leda till oväntade och obekväma situationer när man inte kan skilja en attraktiv person från något som mest liknar en korsning mellan figurerna i Skrot-Nisse och pizzan jag åt igår.

Det kroppsliga förfallet är, om möjligt, ännu värre. Jag har utvecklat en riktig partyblåsa som måste tömmas 4 gånger för varje kopp kaffe jag dricker. Och gissa om det är svårt att pricka rätt när man knappt ser toaletten. Att sitta ner är inget alternativ heller, eftersom min gubbrygg inte tillåter mig att stiga upp sen. Om det ska vara värt att placera röven någonstans ska det vara på en plats där jag kan tänka mig att sitta tills någon kommer förbi och kan hjälpa mig upp. Vilket inte händer så ofta på min toalett. Ytterligare ett störningsmoment är att jag får träningsvärk av att vända mig för häftigt i sängen eller lyfter mer än ett halvfullt glas, och känner hur jag jobbar på diskbråcket varje gång jag ska krångla på mig strumporna.

Som om det inte räckte med att livet snart är över så har jag drabbats av ekonomisk kris också. Jag har varken råd med glasögon eller hemhjälp. Jag har inte ens råd med mat. Jag är så fattig att jag försöker utveckla förmågan att leva på fotosyntes. Hittills har jag haft måttlig framgång. Kanske det krävs koldioxid och vatten i större mängder än jag får på vägen till skolan när jag blir nerstänkt av bilar och andas in avgaser? Jag återkommer med resultat. Under tiden ska ni inte ta illa upp om jag ställer mig tre centimeter från er och kisar.
Jag försöker bara avgöra om ni är tillräckligt snygga för att hjälpa mig över gatan utan att jag behöver skämmas.